Och i bland så spelar det ingen roll vad man gör.
Bara man gör någonting kanske?
Jag vet inte, vet snart ingenting känns det som.
Min kollega som har varit sjuk i cancer sen november, gick bort natten till i dag.
Det gick väldigt fort... fortare än någon kunde ana. Och jag kan bara inte få in det i huvudet att hon inte är här längre...
Vi har känt varandra sen början på 90-talet. Typ 22,23 år i runda slängar.
Och vi har jobbat och haft salongen ihop sen 96, Det blir 12 år med VÄLDIGT nära samarbete.
Vi har skrattat, gråtit och stöttat varann i med och motgångar.
Och jag brukar säga att vi har gått igenom liknande kriser och slitningar som ett gammalt gift par. Och vi har med åren lärt oss läsa av varann utan ord.
Ja åter till vad rubriken syftade på.
Som ni vet så har jag haft vattenkopps kaos. Och inte haft en chans att besöka henne.
Men i fredags så kom chansen på eftermiddagen.
Hon låg på sjukhuset igen efter ha varit hemma en jätte kort tid. Jag fick inget svar på mitt sms då jag försökte nå henne för att se om hon ville och orkade med ett besök... Men fick en ingivelse på att försöka på det telefon numret hon hade haft innan hon åkte hem ifrån sjukhuset.
OCH HON SVARADE!
Och jag var välkommen.
Hennes enda önskan var att jag köpte med mig en iskall apelsin MER.
Och när jag kom så märkte jag att hon var jätte dålig. Vi pratade lite, men mest dvalade hon. Och det enda jag kunde göra var att sitta och hålla hennes hand. För det ville hon.
Men jag trodde ändå inte att hon var så dålig. Att det var så nära...
Tack och lov så verkade hon inte ha ont, men stora problem med att andas (tråtts syrgas).
Vilket är en plåga i sig.
Men känns så bra att jag kom iväg och fick träffat henne. Kanske inte ett avsked, men ändå något åt det hållet.
Nä ofattbart tomt är det, jag saknar henne.
Och åter igen sätter det salongen existens på sin spets...
Varför tar det aldrig slut och blir lugnt och tryggt?
Jag känner med dig i det ledsamma som hänt runt omkring dig ... Skönt att du fick tillfälle att besöka din vän och kollega, det känns oftast bäst att kunnat ha sagt "hej då" ...
SvaraRaderaLivet är sorgligt och orättvist, så är det och alla får sin beskärda del av det hela ... men det är tungt när man står mitt uppe i allt ... men till sist ordnar det sig ... med allt!/Mormor
Ledsen för din skull. Klart att en sådan nära vän och tight relation måste bli en stor saknad för dej..kramar Magdalena
SvaraRaderaNä, det är inte mycket mening med att önska sig lugn. Det är nog bättre att be om ork att acceptera livets kaos. Kramar till dig.
SvaraRadera