Nej det var det verkligen inte, snarare snart ett år sedan jag skrev här sist. Diffar på en månad ungefär.
Vet inte vad jag gör här, eller hur länge jag kommer att skriva här. Men jag gör ett försök.
Jag behöver få skriva av mig, andas, ventilera och sätta alla tankar på pränt.
Jag är fortfarande ensam.
Känns som jag blir det mer och mer. Och jag blir mer och mer osocial, känns som det ändå inte är någon ide att försöka för det leder ingenstans ändå.
Jag har mina barn, mina föräldrar, min kollega och mina kunder. Det är alla som jag har.
Samtidigt som jag tycker det är mer och mer jobbigt att möta okända människor. Att åka och handla går mig emot. Bara en massa jobbiga människor i vägen....
Andra sociala sammanhang är också jobbiga så som ev fester, gå ut på krogen mm.
Eller ta nya kunder.
Knepigt det här. Ensam men rädd för folk.
Ja det är så retsamt när folk säger "vet precis hur du känner" för det kan man ju inte. Men jag har varit i samma läge. Ensam, längtande - men rädd för folk. Det gäller ju att ha en balans mellan isolering och självvald ensamhet där man gör självstärkande saker. Gärna andliga. Man ska inte börja titta förrän man är redo. Men när du är det så är det bara att höja blicken för då står han där.
SvaraRaderaPå något konstigt sätt känns det som du är en av dom som förstår mig bäst.
RaderaJag har nog gett upp om en ev tvåsamhet. Utan det är nog snarare vanliga vänner att umgås med som jag saknar. Samtidigt som jag inte orkar med folk. Tycker bara dom är energitjuvar, fast det nog snarare jag som går reservbatteriet på energi så jag har bara tillräckligt för att klara av mig själv och barnen.
Att sen ha kommit fram att jag i grunden är introvert och accepterat det gör ju inte saken bättre....
Hm, ja vissa perioder är svåra, svårt att hitta en mening och anledning till att anstränga sig. Jag tror jag förstår hur du känner och tänker .... Har du "pratat " med någon typ psykolog, beteendevetare eller liknande om din situation? Tror du det skulle kunna få dig att se annorlunda på "allt" och ändra riktning? Det finns riktigt duktiga - men det gäller att hitta rätt och att orka hålla ut. Ta hand om dig, vi hörs! /Mormor
SvaraRaderaJag har ansträngt mig i 7 långa år, det blir inte bättre. Jag har försökt, jag har kämpat, men energin är slut.
RaderaJag vet egentligen inte om det är så fel att dra sig undan och acceptera att jag är som jag är. Kanske behöver jag lägga reservenergin jag går på, på det nödvändiga. Inte på att möta ytligt folk i alla sociala sammanhang? Saknar vänner, men vad är vänner?
Alla (väldigt få) vänner jag har haft lever i sina såpbubblor och har fullt upp med sitt.
Och bekanta el vad man skall kalla andra "vänner" känner jag ointresse och irritation över.
Känner mig bara överflödig.
Har inte sökt någon att prata med. Gjorde det för 7 år sen men det gav nada.
Får skriva här istället ;)
Tror du har helt rätt i att acceptera sig själv som man är, man ska känna sig bekväm i sin egen vardag och liv. Göra det man själv känner blir bäst ... fast man blir vilsen då och då, både vill och inte vill olika saker. Vänskap är värdefullt, betyder ibland mer än en kärleksrelation, men ytlighet passar inte i någotdera. Livet är tufft, många gånger känns det ensamt, energi och glädje saknas ... Ljusare tider kommer , låter klyschigt ... men tror på att allt vänder och att det finns en mening med det som sker, trots allt./Mormor
SvaraRadera