När man går dag efter dag, vecka, månad och år och hoppas på att det skall bli bättre är det lätt att ge upp tillslut. Man blir bitter. Jag är bitter.
Jag har lust att be hela jävla världen att dra åt helvete. Eller kanske inte, då blir det jävligt trångt här i mitt liv. För här är helvetet.
Ungar som bråkar och inte lyssnar. Gapar och skriker. Gör allt för att provocera.
Ungar jag skäms för. Ungar jag gör allt för men är så fruktansvärt otacksamma. Skulle kunna jämföra dom med parasiter. Som suger ut näring och energi ur mig.
Paradoxalt är ungarna det enda jag har.
Så var hittar man ett egenvärde när ingen behandlar en med respekt?
När alla sviker?
Varför lever andra i skyddade världar med partner och vänner? Det finns inte nån som frågar hur jag mår. Som bryr sig.
Men jag skall tydligen finnas där för alla andra.
Jag är så fruktansvärt trött på att kämpa ekonomiskt. Trött på att ta alla fighter utan uppbackning.
En dröm hade ju varit att någon bara hade kunnat hjälpa till med tjatet om tandborstningen! El varför inte bara åkt och handlat den där matkassen som jag inte handlar bara för att jag inte orkar dra med två bråkande ungar in i affären!
Eller sagt till på skarpen att mamman har rätt att slippa gå upp strax efte kl.6 en lördag morgon, bara för att ungen har vaknat.
Eller fixat lite mat när man kommer hem efter en lång dag....
Jag är så trött på hur det här livet blev så här.
Bitter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar