Påskhelgen...

Ja vad kan jag säga om den...
Den har varit så lugn och osocial som den bara kunde bli.

Jag träffar fortfarande mannen från Falkenberg. :) Det är ju några av er som har undrat lite om jag gör det eller inte. Så jodå vi träffas allt varannan helg fortfarande.
Och jag vet inte vad jag skall säga mer om det. För det känns verkligen inte som något förhållande. Vi har aldrig ens pratat om vad vi är för varann. Eller säger speciellt så mycket "gulligt" till och om varann...
Tror egentligen inte att någon av oss är riktigt säkra på vad vi känner för den andre.
Mer än att vi känner igen oss i varann, två till tuffsade, lite skadade och trötta människor.

Fast vi är så totalt olika. Kan helt enkelt inte bli mer olika.
Men vi respekterar varann. Och vi har fantastiskt sex ;)

Jag saknar ju verkligen någon i min vardag, men tror nog att jag kommer fortsätta att träffa honom ett tag till. Men orkar inte vända in och ut på mig för att försöka få ihop våra liv mer än varannan helg.
Skulle tex. ha åkt till honom redan på skärtorsdagen. Men jag orkade inte, utan åkte först vid lunch på Långfredagen...

Jag fick gjort en hel del på torsdagen som bara hade legat och tryckt ner mig annars..
(Bokföring, tvätt å städ...)

Och när jag väl kom ner till honom så var vi off från hela världen.
Vi träffade ingen! Inga vänner, ingen släkt... Och det är så skönt.

Så det vi har gjort är i stort sett är att ha gått ut efter havet.
Suttit på hans inglasade veranda och bara varit.

Önskar nu att jag har laddat mig lite för att barnen kommer i morgon bitti. Men vet ju att så är det inte. Men önska kan jag väl få göra?