Kanske är det ett en typ av friskhets tecken på att jag kanske nån stans i mig själv börjar må lite bättre?
Eller är det ett tecken på att jag håller på att ge upp?
Att livet inte kommer att bli bättre? Att jag börjar acceptera att jag har det som jag har det...
Jag vet inte. Men på något sätt så tycker jag att jag har glimta av ro. Att jag helt enkelt inte orkar hetsa upp mig och bli ledsen och arg lika ofta.
Tårar tar ju också slut, det vet vi ju alla. Men sorgen finns kvar.
Den kommer alltid att finnas kvar.
Hade en typ av chatt med Maria på fb i går. Och då fick jag fram lite ord på hur jag känner just nu.
Och det är just det att sorgen finns kvar, kommer alltid att finnas. Även alla dom andra känslorna som bitterhet, förtvivlan, och besvikelsen i att ha blivit sårad så in i helvete.
Allt det kommer att finnas kvar.
Men på något underligt vis så måste man försöka fortsätta. Förpacka skiten och gömma det långt in i hjärtat och inte ta fram det så ofta, inte låta det ta över...
Mycket lättare sagt än gjort.
Men det kommer aldrig att gå över. Inte försvinna bort.
Och nån stans där är jag väl nu efter 3 år. Att jag håller på att försöka packa ihop.
Det gör så ont i mig när jag läser att så många av er.... Mina cyber-vänner här på bloggen och på fb har det så jävla tufft nu.
Hur maktlöst jag läser det och vet inte hur jag skulle kunna hjälpa.
Men jag vet av egen erfarenhet att kommentarer kan göra mer skada än nytta ibland, tråtts att man vill så väl. Skrivna ord är så svåra att höra "nyansen" på.
Men jag tänker på er och skriver mina kramar och hjärtan...
Ni finns i mina tankar....
Du är go du. Ja och jag tror att du är på rätt väg. När man har kommit till någon sorts acceptans då tror jag man är mer beredd på att gå vidare och ta vara på det som är bra...även om mkt inte blivit som man tänkt sig. För tiden läker inte allt, ärren lär man iallafall ha kvar. Någon sorts påminnelse om hur det varit. Vad man varit med om. Tycker du varit väldigt stark genom allt som har varit. Det är väldigt mkt du har gått igenom de senaste åren. Kramar!
SvaraRaderaDu vet... man kan bara vara i ett tillstånd en viss tid. Den värsta av känslor varar ändå bara en VISS tid och sen övergår det i något annat. Just att det ändrar sig, gör att man orkar lite till.
SvaraRaderaDet jag läser nu tycker jag är en annan sida än vad jag sett sedan det hände. När du förstod att sveket och separationen var ett faktum, då skrev du så här. Sen var det en period av fix och pyssel med egen lägenhet. Sen kom det ikapp och det blev jobbigt med barnen osv. Då verkade du helt överväldigad av allt skit som kom ikapp dig och du slogs till marken.
Nu har du kommit till någon slags acceptans. Att du faktiskt mår som du gör och att du har rätt att må så. Det är fullt begripligt efter vad som hänt. Att sätta ord på känslorna är som du säger ett friskhetstecken. .
Nej det är svårt att få rätt "ton" i det skrivna ordet. Men jag vet att du alltid menar väl. Jag hoppas du vet att JAG menar väl även om jag uttrycker mig klantigt ibland. Du vet var jag finns om du behöver. =) Kramar.
Var sak har sin tid, allt förändras, livet går vidare men inte som man kanske från början trott ... Svek är bland det svåraste som finns att drabbas av och det tar lång tid att acceptera och man kanske aldrig kommer att förstå hur eller varför, därför att alla frågor saknar svar. Små taggar kan sätta sig fast, såren blir till ärr men till slut gör de inte längre så ont.
SvaraRaderaFörsök att leva här och nu i det som är, så bra det går .../Mormor