Så känns det verkligen.
När barnen är här så försöker jag att gå upp kl. 05.00 För att hinna få lite ordning på mig själv innan jag väcker dom kl. 05.45
Men oftast så är väl klockan närmare 05.15 innan jag är uppe...
Och det är inte lång tid att sitta på toa en liten stund i fred, duscha och sminka sig på, ta kattlådan...
Sen när jag väcker barnen så är det ett evigt tjatande och på stressande.
Malou skall flätas i håret, få i sig frukost. På med kläder och borsta tänderna.
Alvin detsamma fast inga flätor då! ;)
Inget av detta går tydligen att göra frivilligt eller när jag ber om det...
Stressen byggs på och jag blir arg och hysterisk.
06.45 Vill jag att vi börjar få på oss alla jävla ytterkläder.
Och 07.00 Är det meningen att vi skall gå hemifrån.
I dag så fick jag psykbryt på dom och jag sa (skrek) att jag skiter i dom. Dom får gå oklädda. Illa luktande i munnen. Och utan alla (väl behövliga) ytterkläder.
Malou fick dessutom inte i sig någon frukost.
Nu har vi en ganska bra bit att gå till dagis och skola. Till dagis tar det väl bara en 15 min men det tar ytterligare 20-25 min att gå till skolan. Innan låg dom jämte varann, men nu skall skolan renoveras så det skall tydligen ta ett och ett halvt år... :(
Och i dag var det ju som sagt kallt på morgonen.
Malou ylade i stort sett hela vägen och tiden att hon frös!
Ok, och jag brydde mig? Not!
Men vi hann till skolan i tid iallafall.
Men den mentala statusen är icke god.
Ser man rent teoretiskt på den tid vi har på morgonen och vad som skall göras så undrar man verkligen vad problemet är.
Men det hjälper inte.
Det är stress och nära till hjärnblödning känns det som.
Förstår att alla har det ungefär så här på morgonen.
Men varför måste allt dra i gång så jävla tidigt?
Och då är jag ändå mer en morgon människa!
Men inte fan har jag lust att gå upp innan kl. 05.00
Och väcka ungarna ännu tidigare.
Vad hade det gjort om allt börjat lite senare? Typ nio?
Ungarna får ju ändå gå på fritids en stund efter skolans slut. För inte är det många föräldrar som slutar så dom kan hämta vid halv två?
Sen förstår jag också att dagarna i skolan blir längre när dom blir lite större. Men nu?
Okej, det här är gerilla-föräldraskap - men det kan funka. Skit i att vara konsekvent och duktig. Se till att ungarna inte kan gadda ihop sig mot dig. Dela motståndet. Så fort EN av ungarna gör något bra på morgonen (typ äter utan att käfta) ge en helt oproportioneligt stor belöning. Beröm och krama utan gräns. Skäll inte på den andra, bara ignorera.
SvaraRaderaJust nu kör de med dig. Överlista dem. So what om det inte står med i någon föräldraskapsbok om konsekvens och pedagogik. Sådana är alltid skrivna av folk som aldrig haft problem med sina barn. Eller tror det.
Ja du. Vi är ju två stycken på ett barn, men man har ändå många gånger varit alldeles matt innan hon kommit iväg till dagis. men jag har gett fan i tandborstning tex när det varit som värst. Har inte orkat eller hunnit med.
SvaraRaderaDet är fortfarande ett tjat på morgonen om kläder och mat etc men mkt lugnare. Det blir ju iallafall bättre med tiden.....
Men vad jobbigt att behöva gå så långt på morgonen. Bara det hade gjort mig galen. kramar!