Hejsan hoppla vad det går...

Ja kära nån.

Vad skall jag säga. Men antingen så är det 40 års krisen som har slagit till rejält eller så är jag bara jäkligt ensam å desperat.. Eller nåt...

Lite inspirerad av Maria ;) så satt jag vid datorn nån gång i helgen? Eller kanske i fredags...
Och knappade in mig på min "vanliga" dejting sida. Mest för att jag hade tråkigt mitt i alla feber ångorna från barnen.
Nu är det ju så att jag hade ju sagt för ett tag sedan att nu skiter jag i det här med nät dejting och krogliv, jag orkade inte helt enkelt.

Men när jag halvhjärtat gick in där på sidan så hittade jag en kille från Borås. Som såg riktigt trevlig ut.
Men.... (host å harkel) Var bara 32 år, men snart 33....

Men hans presentation var lite sarkastisk och med en ton av humor som jag gillade, så jag mot alla mina principer skickade honom ett mail. Och jäklar, han svarade....
Och nu har vi smsat fram å tillbaka och hit å dit. Och pratat i telefon.
Och om han nu inte får kalla fötter så har vi en fika dejt på onsdag när jag slutar jobbet!

Ja jisses, en toy boy ;)
Men är det inte konstigt vilka annorlunda män jag stöter på?
Den här killen är alltså 32, skall fylla 33 i början på året.
Lever med sin dotter på 9, som bor hos honom på heltid.
Och verkar både seriöst ute och inte lätt skrämd av åldersskillnaden.
Vi har lite samma erfarenheter av att dejta i andra städer, och samma slutsats om att helst inte utanför stadsgränsen "nästa" gång.

Nä han verkar intressant tycker jag.
Och blir det platt fall (som det troligtvis blir) så har det livat upp mig lite. Till den milda grad att jag uppdaterade mig med lite nya underkläder på lunchen!

Jaja... hur det än går så är det trevligt under tiden.
Senaste dejten jag hade så tackade jag nej till skjuts hem, och gick hellre i duggregnet!